. Förlossningsberättelse

Den 30e var dagen då det var dax.

Det var verkligen INGEN som trodde han skulle titta ut då. Förutom Fredrik.

Han hade sagt i lång lång tid att han trodde Melvin skulle komma den 31e.

Att det skulle starta på natten den 30e.

Men det fanns inga tecken på detta. Och eftersom alla runtomkring mig sa att du är ALLDELES för pigg och fräsch för att det ska vara dax än. Du kommer gå över två veckor.

Då trodde väl jag också det.

Jag har ju inte gjort detta innan!

Så fick höra på de gamla visa folken : )

Vi hade en kanon söndag i alla fall. Solen sken, vi var pigga och glada, var ute och knatade lite på AkerBrygge, åt glass.

Sedan tog vi en tur till Emma i Kvärnebyen. Drack kaffe och prata på balkongen.

Inget tecken på bebis här. Och vi bekräftade återigen att det garanterat skulle ta LÅNG tid (när nu två veckor blev en lång tid) innan han skulle titta ut.

Vi kom hem, åt middag, och hade en mysig kväll. Fredrik sa ett antal gånger "Hallå han tänker inte alls komma ut idag" Och nä, det tänkte han verkligen inte.

När jag sedan kl 22.50 ställde mig upp från sängen och sa "Aj, du Fredrik nu känns det verkligen annrlunda" Började vi skratta.

Vi skrattade så vi grät, kunde inte sluta. Vi kunde inte tro att det skulle starta nu?

Precis som Fredrik sagt i 3 månader?

Va? Nej det måste vara fel. Så kom det igen.

Det gjorde inte ont, kändes bara annorlunda? Så där låg vi och skrattade.

Sen tänkte jag att jag får väl ta tiden då? Och det slutade med att jag låg och tog tiden hela natten. Och jag antog att det var värkar jag hade. Ibland gjorde det mer ont, men var ganska säker på att det inte var helt på riktigt för, det ska väl göra ondare?

Ibland var det bara 2 minuter mellan "värkarna", men då var jag säker på att jag klockat fel.

Klockan 06.00 så ringde vi i alla fall in till förlossningen och sa att jag antagligen haft värkar hela natten, och vi kommer nog in.

Men jag ville inte åka in och stå där som ett fån med ja kanske förvärkar?

Så vi skyndade inte. Gick upp och åt lite frukost vid åtta tiden. Satte på datorn, ringde Anna, som blev i hundra, och det var väl först då jag tänkte att kanske är det dax?

Ringde Mamma också. Efter att jag pratat med henne tänkte jag ännu mer, att ja kanske är det dax?

Men ville inte riktigt tro det. DET skulle göra mer ont att föda barn!

Fredrik gick och hämtade bilen, packade in väskor och bilbarnstol. Och parkerade utanför porten och la i pengar till klockan 10.00.

Men så började "värkarna" avta tyckte jag. Kom med allt lääängre mellanrum, och såg att Fredrik blev besviken. Jahopp, falskt alarm.

Men vi måste ju flytta på bilen?

Ääh sa jag vi åker in då. Kan ju alltid ta en undersökning i alla fall. Kommer jag väl skämma ut mig, komma där och tro att det ska kännas sådär lite när de väl stratat.

Så vi åkte iväg. Fick väl tre fyra värkar på vägen. Inget speciellt tyckte jag, och bara ÖNSKADE att det skulle göra mera ont. Men icke.

Kom till Bärum, parkerade bilen läängst bort, tog inte med oss något in, lämnade alla väskor i bilen, för jag var ganska så säker på att vi skulle bli hemskickade igen.

När vi kom dit var klockan 10.30. Fick sätta oss och vänta utanför förlossningen, fick flytta på oss för skulle tydligen ske något dramtaikst, så satt bortglömda i ett väntrum längre bort i en timmes tid. Sedan gick vi tillbaka.

Och ja, vi hade visst glömts bort. Men nu fick vi uppmärksamhet, men jag sa dock att dom kunde ta det lugnt för värkarna hade att avtagit. Det jag trodde var värkar i alla fall.

Så någon gång mellan 11.30 och 12.00 fick jag komma in på undersökning.

Kopplades på CTG, som visade att visst hade jag värkar, men kom ganska ojämt nu. Och när jag väl hade en värk, sjönk hjärtslagen till knoddas.

Men var fortfarande säker på att det skulle göra mer ont. Det är inte dax.

Så kom sköterskan in igen. Och skulle känna på mig. Jodå, jag var nog ca 4-5 cm öppen.

Ops?

Vad menades med detta då? Då kunde det bara gå en väg eller?

Barnmorskan sa att jag skulle få komma in på ett förlossningsrum och få ta en dusch och sen kanske vi kunde få gå en tur. Okej, detta kommer ta tid.

Ja ett tu tre så fick jag komma in på ett förlossningsrum, klockan var då något runt 12.00.

Blev påkopplad till CTG:n igen men den var osäker, hjärtljuden blev svagare när jag hade en värk, eller så tappade den allt. Så då bestämdes det snabbt att det skulle kopplas upp till en "bättre"? maskin, där man verkligen såg både värkar och hjärtljud direkt på skärmen.

För att göra detta så sattes det fast något på Mels huvud, vilket också gjorde att vattnet gick.

I och med detta så var jag fast där i sängen. Tusan tänkte jag, ingen promenad då, ingen dusch?

Nu började värkarna komma lite tätare och antagligen kraftigare också?

Var det såhär det skulle kännas? Hur länge då?

Så kom min barnmorska in och frågade om jag vill prova lustgasen.

Ja det ville jag allt, var nyfiken på den!

Gjorde fortfarande inte sjukt ont, Jag låg bara och väntade på att det skulle börja bli sådär olidligt som alla vill få det till. Men istället för att fundera på det började jag andas lustgas för att se om det gjorde så att jag inte kände något?

Och ja det hjälpte verkligen, men gällde ju att börja suga i sig den i rätt tid.

När jag uppnådde det som skulle uppnås svävade jag. Hoho, skönt det var!

Och kommentaren blev "Guud vad jag längtar efter att få dricka vin".

Låg och andades lustgas och tittade på CTG kurvan på skärmen. Fredrik knatade iväg och hämtade våra väskor någon gång precis innan 14.00.

Då satt vi och småpratade lite mellan värkar. Och fick det konstaterad att "det är nog effektiva värkar du har"

Vad som nu menas med det. Barnmorskan följde noga med på hjärtslagen också. Det var inte kritiskt men det var något som hon sa. Så hon skulle hålla koll.

Okej, hon kan sitt jobb.

Så kom Fredrik tillbaka vid 14 - tiden och han frågade hur lång tid hon trodde det skulle ta.

"Säkert 4- 5 timmar"

"Men ska känna på henne igen vid 15-tiden och se hur mycket mer hon öppnats"

Hon lämnade rummet strax före 14.30. Nästan direkt efter att hon gick ut fick jag en OND värk, som kändes fruktansvärt tryckande. Jag var tvungen och trycka?

Så ringde i snöret och sa att det trycker. Och Fredrik sa att jag ville ha bedövning, EDA.

Ja skulle det vara såhär nu i fyra till fem timmar skulle jag ABSOLUT ha bedövning.

Nu tack.

Hon pep iväg men kom tillbaka ganska snabbt och sa att "Detta är nog inte vad du ville höra men läkaren kan komma om 30 minuter, lite efter kl 15.00 och lägga bedövning".

Nehej du, jag vill ha bedövning nu! Det trycker sjukt mycket försöker jag förklara.

Men de ville inte riktigt tro mig. Hon skulle känns på mig först kl 15.00.

Men okej, hon gjorde det nu istället, klockan var någonstans mellan 14.30 och 15.00.

Och då fick jag höra - "Du föder ju, du är fullt öppen"

Thank you vad var det jag försökte få fram de sista tio minuterna?

Och där blev det ett väldans pådrag. In kom två läkare, för nu skulle han ut snabbt tydligen.

Han hade bråttom. Och det skulle han ha för navelsträngen låg runt halsen och det var därför hjärtljuden sjönk så varje gång jag fick en värk.

Nu gick allt fort fort fort. Sattes en sugklocka på huvudet men den togs av igen ganska snabbt för jag klarade det själv. Och det jag sa mest var "Du klipper mig inte".

Det gjorde hon inte heller, och inte sprack det. Tack Gud för det.

Ut kom han 15 .04 och skrek, men inget panikskrik. Och sen låg han där.

Jag fattade inte ett dugg. Bara tittade på honom. Där var han.

Bedövning blev det inte.

Var det såhär och föda barn? Varför har alla sagt att det skulle vara så hemskt? Göra så ont?

Jag kan inte säga att jag glömde smärtan direkt, jag bara trodde allt skulle göra så sjukt mycket ondare? Jag var mest chockad över att det gick så fort?

Fick ju ställa mig in på att krystvärkarna som jag fick var så det skulle kännas i 4 till 5 timmar?

Men det var det ju inte heller.

Kan ju säga att det var tur att vi åkte in då, haha, annars tror jag Fredrik skulle fått en liten mer traumatisk upplevelse. Och Melvin skulle kanske ha tittat ut i bilen.

Sedan blev det en dusch, och knoddas fick ligga och värma sig lite i en kuvös. Innan vi hamnade på familjerum.

Helt i sus och dus.

Sista magbilden innan vi åkte in.

Och där var han

//Maja - Min berättelse.